Igår, hela dagen; hade jag en härligt, ihållande huvudvärk. Inget dunkande utan bara så ihållande som signalen på svt's testtablå, ungefär. Den, huvudvärken alltså, kulmenerade mitt inatten då jag vaknade, kanske av detta eller något annat. När jag låg vaken och filosoferade över livet i allmänhet så kände jag att ett illamående steg inom mig. "Toppen", tänkte jag. "Migrän. Hurra! Ska jag behöva sjukskriva mig nu eller?"Jag somnade efter ett tag och vaknade utan huvudvärk och illamående. Det var länge sen jag mådde så dåligt som jag gjorde inatt.Det är nog fastan som gör vad den ska, tror jag. Jag har läst någonstannas att dessa biverkningar kommer 2-4 dagen i fastan. det känns lite konstigt för jag har ju inte börjat fasta "på riktigt" ännu. Jag bara mjukfastar ju. Har varit på hälsokosten och köpt ett fastepaket nu på lunchen. Jag ser fram emot att gå igenom det och kolla vad som finns i det när jag kommer hem.Det ska bli spännande att fasta, faktiskt. Spännande att se vad som hände i kroppen och hur jag reagerar psykiskt.Ett kul fenomen som jag uppmärsammat är att allt har börjat smaka mycket sötare. T.o.m vatten smakar sött! Vad jag skanar mest är godis, kaffe och ostmackor.När jag tänker på en vanlig wasa husman med smör och ost rinner saliven till och magen knorrar lite. Nå ja. Jag "får" ju fortfarande äta men imorgon börjar "den riktiga" nedtrappningen och sen på måndag börjar jag fasta på riktigt.

Kanske är det bättre att låta bli iaf. Jobba med trädgårdsarbete... Vad tänkte jag. Ont i ryggen skitigt och tunga lyft, Gräva mycket. Jag, det verkar roligt men kanske att min kropp inte pallar. Jag har ju rätt dålig rygg och får ont från och till... Kanske är det bättre att jag flyttar upp till min familj i stockholm? Här nere har jag ju inget och ingen som kommer sakna mig särskillt mycket om jag flyttar. Det enda som svider lite är nog att jag då måste byta dagis på min lilla dotter. å andra sidan så kommer hon ju närmare sin mormor och hela tjocka bonussläkten - fast längre bort från sin far och sin farmorförstås... Å ena sidan, - Å andra sidan!Ska jag återigen låta ödet bestämma min väg. Jag kan göra så att jag söker tex 10 jobb som jag kan tänka mig och får jag sen ett jobb som jag vill ha, så flyttar jag. Jo, men så har jag ju problemet med att jag och mitt ex har delad vårdnad om Ida och jag får tydligen inte flytta hur som helst. Jag undra hur långt han skulle tänka sig att gå, om jag stod på mig i min önskan att återförenas med min familj? Familjerätt? Jag har ju verkligen ingen här nere i skåne som jag kan vända mig till eller som jag litar på. Jo, en sk bästa kompis som umgås med mitt ex. De är ju "bara vänner", säger dom. Och en sk pojkvän som önskar att jag inte hade barn. Han säger att han tycker om mig men han vill inte att vi ska bo ihop. Han blir bara nervös när Ida och jag hälsar på för han är så rädd om sina kära saker. Min stackars flicka får ju inte röra någonting. Han har precis köpt ett eget hus och han har tusen saker såklart som han vill göra. Han renoverar och målar, slipar, lägger golv. Jag ser på honom och tänker, "Jag förstår att du har mycket att göra, min kära, men hur ska vi har tid att träffas när du inte vill at jag ska vara hemma hos dig med min dotter och du inte hälsar på min längre?"Allt jag vill ha är en familj! Där kan jag vara mig själv. Där alla kanske inte alltid förstår varandra men accepterar varandra ändå. Jag försökte bygga mig en ny famlij här i min nya tillvaro men det gick inte. Jag försöker igen men det vill sig inte alls! Jag är inte ens säker på att jag vill ha en ny, egen familj längre. Just nu längtar jag bara till min gamla. Till min mamma!